Rubriken visar en önskan som skrikit inom mig flera gånger längs denna läkningsresa ut ur utmattningssyndrom och som jag tror att många kan känna i sig i, inte bara vi som drabbats av utmattning. Kanske är det igenkänningen som gör att "Gabriellas sång" (ur filmen Såsom i himmelen, text: Py Bäckman, musik: Stefan Nilsson) talar rätt till mitt hjärta. En låt jag älskat sedan jag hörde den första gången och när jag nu hör den, några år senare, liksom sjunger mitt hjärta med och kroppen vibrerar av livslängtan.
"Det är nu som livet är mitt
jag har fått en stund här på jorden
min längtan har fört mig hit.."
Längtan efter mer, viljan den starka, förde mig in i utmattningssyndromet men är även drivkraften att kämpa vidare i det mörkaste mörker, Andas lite till, gå upp ännu en dag även när livet känns lika avlägset som våren gör den mörkaste januaridagen eller piggheten under den tyngsta vinterinfluensadagen. Filmens sång handlar om en kuvad kvinna, livskraften är densamma oavsett situation; kuvning, sjukdom, annat som håller en nere mot ens vilja.
jag har fått en stund här på jorden
min längtan har fört mig hit.."
Längtan efter mer, viljan den starka, förde mig in i utmattningssyndromet men är även drivkraften att kämpa vidare i det mörkaste mörker, Andas lite till, gå upp ännu en dag även när livet känns lika avlägset som våren gör den mörkaste januaridagen eller piggheten under den tyngsta vinterinfluensadagen. Filmens sång handlar om en kuvad kvinna, livskraften är densamma oavsett situation; kuvning, sjukdom, annat som håller en nere mot ens vilja.
"..jag har aldrig glömt vem jag var
jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar.."
Något av det allra svåraste under denna resa har varit acceptansen - en av nycklarna till tillfrisknande har jag insett, tack vare den superprofessionella rehaben jag själv sökte rätt på och turligt nog kom in till hos Stressmottagningen våren 2015 - den svåra. Att inse, våga ta emot och acceptera utan värdering (dåligt/hemskt/bra osv) utan "bara" låta det vara som det är. Har inte haft något val, utmattningen var (och är) där den är. Livskraften har i de mörkaste stunderna trots allt knackat mig på axeln, burit mig och viskat: bara en stund till, det blir lättare snart.
jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar.."
Något av det allra svåraste under denna resa har varit acceptansen - en av nycklarna till tillfrisknande har jag insett, tack vare den superprofessionella rehaben jag själv sökte rätt på och turligt nog kom in till hos Stressmottagningen våren 2015 - den svåra. Att inse, våga ta emot och acceptera utan värdering (dåligt/hemskt/bra osv) utan "bara" låta det vara som det är. Har inte haft något val, utmattningen var (och är) där den är. Livskraften har i de mörkaste stunderna trots allt knackat mig på axeln, burit mig och viskat: bara en stund till, det blir lättare snart.
"Jag vill leva lycklig för att jag är jag
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt..."
"Jag vill känna att jag levt mitt liv"
Jag tackade nej till medicinering hösten 2014. Så efter mer än ett år kom jag till en punkt där ångest och andra symptom liksom kvävde mig till den grad att jag kippade efter andan och kände "Nu räcker det, Jag vill inte bara överleva, jag vill LEVA." Tog läkarkontakt och fick SSRI-preparat utskrivet, Tre veckor in i medicineringen fick jag gallstensanfall och i och med det upptäcktes för höga levervärden. Gall-anfallet kunde inte ses som ensam orsak till värdena utan jag fick efter några insättningsveckor sätta ut medicinen med omedelbar verkan. Så var det med det. Fick fortsätta att känna det jag kände. Samtidigt gav det en injektion till livskraften. Jag visste ju att jag klarade detta. Visste att kroppen skulle läka även utan medicin även om det skulle KÄNNAS längs vägen, tufft och överdjävligt ibland.
Nu har det gått ungefär tre och ett halvt år sedan jag fick diagnosen Utmattningssyndrom. Jag har kommit SÅ långt. En stor del av mina kognitiva skador/nedsättningar har förbättrats radikalt under denna tid. Läsförmågan kommit tillbaks, simultankapaciteten finns där förutom mina tröttaste dagar, stresskänsligheten dämpats, ljud-/synkänsligheten mycket bättre, och så vidare.
Jag kommer aldrig bli "mitt gamla jag". Insikten var först nedslående sedan självklar. Mitt gamla jag kände inte efter, tog hand om andra framför mig själv och körde mig in i och genom väggen. Nu står jag här; livsklokare, starkskör, med en insikt i om vad som är viktigt på riktigt (för mig), ensammare (inte många står kvar genom en osynlig sjukdomstid, har flera gånger önskat mig en "synlig" sjukdom), ännu ärligare. Väljer bort det som tar av min värdefulla energi.
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt..."
"Jag vill känna att jag levt mitt liv"
Jag tackade nej till medicinering hösten 2014. Så efter mer än ett år kom jag till en punkt där ångest och andra symptom liksom kvävde mig till den grad att jag kippade efter andan och kände "Nu räcker det, Jag vill inte bara överleva, jag vill LEVA." Tog läkarkontakt och fick SSRI-preparat utskrivet, Tre veckor in i medicineringen fick jag gallstensanfall och i och med det upptäcktes för höga levervärden. Gall-anfallet kunde inte ses som ensam orsak till värdena utan jag fick efter några insättningsveckor sätta ut medicinen med omedelbar verkan. Så var det med det. Fick fortsätta att känna det jag kände. Samtidigt gav det en injektion till livskraften. Jag visste ju att jag klarade detta. Visste att kroppen skulle läka även utan medicin även om det skulle KÄNNAS längs vägen, tufft och överdjävligt ibland.
Nu har det gått ungefär tre och ett halvt år sedan jag fick diagnosen Utmattningssyndrom. Jag har kommit SÅ långt. En stor del av mina kognitiva skador/nedsättningar har förbättrats radikalt under denna tid. Läsförmågan kommit tillbaks, simultankapaciteten finns där förutom mina tröttaste dagar, stresskänsligheten dämpats, ljud-/synkänsligheten mycket bättre, och så vidare.
Jag kommer aldrig bli "mitt gamla jag". Insikten var först nedslående sedan självklar. Mitt gamla jag kände inte efter, tog hand om andra framför mig själv och körde mig in i och genom väggen. Nu står jag här; livsklokare, starkskör, med en insikt i om vad som är viktigt på riktigt (för mig), ensammare (inte många står kvar genom en osynlig sjukdomstid, har flera gånger önskat mig en "synlig" sjukdom), ännu ärligare. Väljer bort det som tar av min värdefulla energi.
Utmattningen har tagit (!) en viktig och stor del av livet ifrån mig och den tiden får jag aldrig igen; jag ser nu istället SÅ mycket fram emot tiden framåt nu när jag återerövrar vardagen, min del i familjen, Myrsteg för myrsteg. Klart att det finns mörka dagar, det ska gudarna veta, men jag ska fortsätta resa mig upp likt den Okiagari-docka jag drar paralleller med här och på Instagram. Tack vare mina barn, make, medkämpar och andra värdefulla personer påminns jag de mörka dagarna om att livet är så mycket mer än just den dagen.
"..och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans"
Jag vill känna att jag lever
utmattningssyndrom KommenteraRubriken visar en önskan som skrikit inom mig flera gånger längs denna läkningsresa ut ur utmattningssyndrom och som jag tror att många kan känna i sig i, inte bara vi som drabbats av utmattning. Kanske är det igenkänningen som gör att "Gabriellas sång" (ur filmen Såsom i himmelen, text: Py Bäckman, musik: Stefan Nilsson) talar rätt till mitt hjärta. En låt jag älskat sedan jag hörde den första gången och när jag nu hör den, några år senare, liksom sjunger mitt hjärta med och kroppen vibrerar av livslängtan.
"Det är nu som livet är mitt
jag har fått en stund här på jorden
min längtan har fört mig hit.."
Längtan efter mer, viljan den starka, förde mig in i utmattningssyndromet men är även drivkraften att kämpa vidare i det mörkaste mörker, Andas lite till, gå upp ännu en dag även när livet känns lika avlägset som våren gör den mörkaste januaridagen eller piggheten under den tyngsta vinterinfluensadagen. Filmens sång handlar om en kuvad kvinna, livskraften är densamma oavsett situation; kuvning, sjukdom, annat som håller en nere mot ens vilja.
jag har fått en stund här på jorden
min längtan har fört mig hit.."
Längtan efter mer, viljan den starka, förde mig in i utmattningssyndromet men är även drivkraften att kämpa vidare i det mörkaste mörker, Andas lite till, gå upp ännu en dag även när livet känns lika avlägset som våren gör den mörkaste januaridagen eller piggheten under den tyngsta vinterinfluensadagen. Filmens sång handlar om en kuvad kvinna, livskraften är densamma oavsett situation; kuvning, sjukdom, annat som håller en nere mot ens vilja.
"..jag har aldrig glömt vem jag var
jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar.."
Något av det allra svåraste under denna resa har varit acceptansen - en av nycklarna till tillfrisknande har jag insett, tack vare den superprofessionella rehaben jag själv sökte rätt på och turligt nog kom in till hos Stressmottagningen våren 2015 - den svåra. Att inse, våga ta emot och acceptera utan värdering (dåligt/hemskt/bra osv) utan "bara" låta det vara som det är. Har inte haft något val, utmattningen var (och är) där den är. Livskraften har i de mörkaste stunderna trots allt knackat mig på axeln, burit mig och viskat: bara en stund till, det blir lättare snart.
jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar.."
Något av det allra svåraste under denna resa har varit acceptansen - en av nycklarna till tillfrisknande har jag insett, tack vare den superprofessionella rehaben jag själv sökte rätt på och turligt nog kom in till hos Stressmottagningen våren 2015 - den svåra. Att inse, våga ta emot och acceptera utan värdering (dåligt/hemskt/bra osv) utan "bara" låta det vara som det är. Har inte haft något val, utmattningen var (och är) där den är. Livskraften har i de mörkaste stunderna trots allt knackat mig på axeln, burit mig och viskat: bara en stund till, det blir lättare snart.
"Jag vill leva lycklig för att jag är jag
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt..."
"Jag vill känna att jag levt mitt liv"
Jag tackade nej till medicinering hösten 2014. Så efter mer än ett år kom jag till en punkt där ångest och andra symptom liksom kvävde mig till den grad att jag kippade efter andan och kände "Nu räcker det, Jag vill inte bara överleva, jag vill LEVA." Tog läkarkontakt och fick SSRI-preparat utskrivet, Tre veckor in i medicineringen fick jag gallstensanfall och i och med det upptäcktes för höga levervärden. Gall-anfallet kunde inte ses som ensam orsak till värdena utan jag fick efter några insättningsveckor sätta ut medicinen med omedelbar verkan. Så var det med det. Fick fortsätta att känna det jag kände. Samtidigt gav det en injektion till livskraften. Jag visste ju att jag klarade detta. Visste att kroppen skulle läka även utan medicin även om det skulle KÄNNAS längs vägen, tufft och överdjävligt ibland.
Nu har det gått ungefär tre och ett halvt år sedan jag fick diagnosen Utmattningssyndrom. Jag har kommit SÅ långt. En stor del av mina kognitiva skador/nedsättningar har förbättrats radikalt under denna tid. Läsförmågan kommit tillbaks, simultankapaciteten finns där förutom mina tröttaste dagar, stresskänsligheten dämpats, ljud-/synkänsligheten mycket bättre, och så vidare.
Jag kommer aldrig bli "mitt gamla jag". Insikten var först nedslående sedan självklar. Mitt gamla jag kände inte efter, tog hand om andra framför mig själv och körde mig in i och genom väggen. Nu står jag här; livsklokare, starkskör, med en insikt i om vad som är viktigt på riktigt (för mig), ensammare (inte många står kvar genom en osynlig sjukdomstid, har flera gånger önskat mig en "synlig" sjukdom), ännu ärligare. Väljer bort det som tar av min värdefulla energi.
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt..."
"Jag vill känna att jag levt mitt liv"
Jag tackade nej till medicinering hösten 2014. Så efter mer än ett år kom jag till en punkt där ångest och andra symptom liksom kvävde mig till den grad att jag kippade efter andan och kände "Nu räcker det, Jag vill inte bara överleva, jag vill LEVA." Tog läkarkontakt och fick SSRI-preparat utskrivet, Tre veckor in i medicineringen fick jag gallstensanfall och i och med det upptäcktes för höga levervärden. Gall-anfallet kunde inte ses som ensam orsak till värdena utan jag fick efter några insättningsveckor sätta ut medicinen med omedelbar verkan. Så var det med det. Fick fortsätta att känna det jag kände. Samtidigt gav det en injektion till livskraften. Jag visste ju att jag klarade detta. Visste att kroppen skulle läka även utan medicin även om det skulle KÄNNAS längs vägen, tufft och överdjävligt ibland.
Nu har det gått ungefär tre och ett halvt år sedan jag fick diagnosen Utmattningssyndrom. Jag har kommit SÅ långt. En stor del av mina kognitiva skador/nedsättningar har förbättrats radikalt under denna tid. Läsförmågan kommit tillbaks, simultankapaciteten finns där förutom mina tröttaste dagar, stresskänsligheten dämpats, ljud-/synkänsligheten mycket bättre, och så vidare.
Jag kommer aldrig bli "mitt gamla jag". Insikten var först nedslående sedan självklar. Mitt gamla jag kände inte efter, tog hand om andra framför mig själv och körde mig in i och genom väggen. Nu står jag här; livsklokare, starkskör, med en insikt i om vad som är viktigt på riktigt (för mig), ensammare (inte många står kvar genom en osynlig sjukdomstid, har flera gånger önskat mig en "synlig" sjukdom), ännu ärligare. Väljer bort det som tar av min värdefulla energi.
Utmattningen har tagit (!) en viktig och stor del av livet ifrån mig och den tiden får jag aldrig igen; jag ser nu istället SÅ mycket fram emot tiden framåt nu när jag återerövrar vardagen, min del i familjen, Myrsteg för myrsteg. Klart att det finns mörka dagar, det ska gudarna veta, men jag ska fortsätta resa mig upp likt den Okiagari-docka jag drar paralleller med här och på Instagram. Tack vare mina barn, make, medkämpar och andra värdefulla personer påminns jag de mörka dagarna om att livet är så mycket mer än just den dagen.
"..och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans"