Delaktighet - en av de största belöningarna med att tillfriskna från utmattningssyndrom, är min kompletta rubrik till dagens text.
Påmindes om det nu under långhelgen (Kristi himmelsfärd) då familjen åkte tåg till Göteborg på onsdag vid lunchtid, bodde på hotell tre nätter, gick på Liseberg en och en halv dag (coop-kortet ger två dagars inträde till priset av en), hämtades av och fick träffa kusiner en bit utanför staden för att så på lördagen åka hemåt igen.
Allt detta ovanför.
En ren utopi för ett par år sedan. Nu verklighet och till stor glädje för alla inblandade - och då även mig inräknad.
(Bild: vy från ett av våra hotellrum)
När jag mådde som sämst under min utmattning, så var transport med lokal buss och tåg uteslutet. Det tog en hel dags (eller mer) energi och krävde en återhämtning som vida översteg insatsen. Att då ens tänka stegen; promenad med hel familj och flera kollin att hålla ordning på, ta pendeltåg, ut på Centralstationen Stockholm, in på tåget mot Göteborg, hitta hotellet i Göteborg... och så vidare. Ni ser ju själva. Det fanns inte annat än i önskningarnas värld.
Än kan det ta alltför mycket energi med själva transporterna (passa en tid, hitta rätt spår/hållplats, trängsel, och så vidare) beroende på dagsform. Men idag har jag en acceptans för detta som gör att det blir lite mindre svårt.
Tröttheten som ges får hänga med. Ut ska jag. Tröttheten förlamar oftast inte nu så att jag rent fysiskt inte kan ta mig någonstans. Den mer ger obehag i form av trötthetsångest (yrsel, hjärtklappning) som lägger sig efter en stund och än snabbare med en paus och acceptans.
Bild ovan: go-kaffe-inköp i Göteborg till mig och maken. Ett av livets glädjeämnen; god mat och dryck!
Delaktighet var rubriken, den jag så länge längtat efter. Jag uppskattar den ofantligt mycket i vardagen (läxläsning, hämta eller lämna barn, ta en promenad med dottern på kvällen, bygga lego med sonen) och när tillfrisknandet ger utrymme för en resa eller äventyr utanför hemmets trygga vrå; då är jag extra tacksam och lycklig! För då ges den där extra lilla kryddan till livet. Det kan vara så simpelt (i andras ögon) som en bilutflykt till ett nytt ställe, medhavd picknick, alla fyra samlade. Barnen överlyckliga att båda föräldrarna är med. Den stunden. Oslagbar.
Nu var det en stor resa (för mig och oss) till Göteborg med nöjen, släktträff och annat. Som blev mycket lyckad.
Tack livet. Tack kroppen för att du läker i bestämda myrsteg.
Tänk att boken "Mona-Li och tröttbacillen" snart är ute med, att ge igenkänning och tillförsikt till de vuxna som på grund av utmattning, annan sjukdom eller "att det är lite mycket nu" inte orkar med vardagslivet.
Till dig som kämpar: du är inte ensam. Håll ut.
Till dig som står bredvid och stöttar: Tack.
Delaktighet - en av de största belöningarna
föräldraskap KommenteraDelaktighet - en av de största belöningarna med att tillfriskna från utmattningssyndrom, är min kompletta rubrik till dagens text.
Påmindes om det nu under långhelgen (Kristi himmelsfärd) då familjen åkte tåg till Göteborg på onsdag vid lunchtid, bodde på hotell tre nätter, gick på Liseberg en och en halv dag (coop-kortet ger två dagars inträde till priset av en), hämtades av och fick träffa kusiner en bit utanför staden för att så på lördagen åka hemåt igen.
Allt detta ovanför.
En ren utopi för ett par år sedan. Nu verklighet och till stor glädje för alla inblandade - och då även mig inräknad.
(Bild: vy från ett av våra hotellrum)
När jag mådde som sämst under min utmattning, så var transport med lokal buss och tåg uteslutet. Det tog en hel dags (eller mer) energi och krävde en återhämtning som vida översteg insatsen. Att då ens tänka stegen; promenad med hel familj och flera kollin att hålla ordning på, ta pendeltåg, ut på Centralstationen Stockholm, in på tåget mot Göteborg, hitta hotellet i Göteborg... och så vidare. Ni ser ju själva. Det fanns inte annat än i önskningarnas värld.
Än kan det ta alltför mycket energi med själva transporterna (passa en tid, hitta rätt spår/hållplats, trängsel, och så vidare) beroende på dagsform. Men idag har jag en acceptans för detta som gör att det blir lite mindre svårt.
Tröttheten som ges får hänga med. Ut ska jag. Tröttheten förlamar oftast inte nu så att jag rent fysiskt inte kan ta mig någonstans. Den mer ger obehag i form av trötthetsångest (yrsel, hjärtklappning) som lägger sig efter en stund och än snabbare med en paus och acceptans.
Bild ovan: go-kaffe-inköp i Göteborg till mig och maken. Ett av livets glädjeämnen; god mat och dryck!
Delaktighet var rubriken, den jag så länge längtat efter. Jag uppskattar den ofantligt mycket i vardagen (läxläsning, hämta eller lämna barn, ta en promenad med dottern på kvällen, bygga lego med sonen) och när tillfrisknandet ger utrymme för en resa eller äventyr utanför hemmets trygga vrå; då är jag extra tacksam och lycklig! För då ges den där extra lilla kryddan till livet. Det kan vara så simpelt (i andras ögon) som en bilutflykt till ett nytt ställe, medhavd picknick, alla fyra samlade. Barnen överlyckliga att båda föräldrarna är med. Den stunden. Oslagbar.
Nu var det en stor resa (för mig och oss) till Göteborg med nöjen, släktträff och annat. Som blev mycket lyckad.
Tack livet. Tack kroppen för att du läker i bestämda myrsteg.
Tänk att boken "Mona-Li och tröttbacillen" snart är ute med, att ge igenkänning och tillförsikt till de vuxna som på grund av utmattning, annan sjukdom eller "att det är lite mycket nu" inte orkar med vardagslivet.
Till dig som kämpar: du är inte ensam. Håll ut.
Till dig som står bredvid och stöttar: Tack.