okiagari.blogg.se

Tiotusenkronorsfrågan.
Den som många, enligt min erfarenhet de som inte själva drabbats eller har någon i sin närhet som drabbats, vill ha svaret på. För att förstå eller kanske dra paralleller till sig själv för att stärkas i att: ”det där har inte jag varit med om, det kommer inte drabba mig”, ”jag har också förlorat n och n eller haft en tuff uppväxt men inte har jag ångest för det”?

Min nuvarande doktor – samma som jag skrev om i novellen som kom med i ”Utmattad – en novellsamling om stress” (2016) – som jag tog ny kontakt med i höst, nästan exakt tre år sedan första besöket hos henne då jag fick diagnosen Utmattningssyndrom och var riktigt under isen, hon beskrev min resa till utmattning så bra. I remissen till en ny (för mig) stressrehabilitering sammanfattade hon situationen på, jag tror det var cirka 6 rader. Jag ska be att få det utskrivet och sedan klistra in det här i texten.

Hur sammanfattar man ett 40-årigt liv på ett par minuter? Ett liv som fört mig dit jag är idag.
Maskrosbarn med missbruk och bråk i familjen, skilsmässa, några lugna år, sedan återupptaget missbruk hos föräldern jag bodde hos samtidigt som jag gick gymnasiet, kämpade i tystnad och tog studenten, ständigt leendes, läste påbyggnadsår med målet att få jobb och flytta hemifrån, flyttade/flydde hemifrån direkt efter det, frånvarande vuxna längs vägen, ingen som såg eller som såg och inte gjorde något, vuxna år. Så när livet längre fram gav några rejäla käftsmällar i form av ett förlossningstrauma, två komplicerade graviditeter och förlust av föräldrar och svärfar (ej i den ordningen) inom loppet av fyra år. Då sa kroppen ifrån. Gav rejäl dynings-yrsel som inte gav med sig, hjärtklappningar som dök upp i de mest konstiga tillfällen, en trötthet som inte var av denna världen.

Antenn-barn är en benämning jag lärt mig på senare tid (fångar upp alla signaler i omgivningen för det var vad jag lärde mig under uppväxten – tar alltför mycket energi när det sedan görs vidare på skola, arbetsplats o.s.v.), högpresterande, visst kontrollbehov (rörig uppväxt bidrar lätt till det), perfektionistisk syn på hur saker och ting ska skötas, hjälpt allt och alla utom mig själv, köra-på-mentalitet för jag visste inget annat och hade aldrig sett svaghet eller annat visas inom hemmets fyra väggar på ett friskt sätt. 
Det säger ju sig självt: stackars lilla Anna. Vem tog hand om dig när det rasade omkring dig som värst? Du själv. Så när utmattningen smög sig på visste du inte annat än att köra på, det här löser sig, inte känna efter, tänka positivt (ha ha) och det hjälpte inte den här gången.

Dysterkvist-rader kanske du tänker. Det håller jag inte med om. Jag skriver ju det här, vilket betyder att jag LEVER och det är väl det bästa av allt. Trots detta överdjävliga jag gått och stundtals går igenom. Det syns inte för på utsidan ser du en trött, för tillfället småförkyld småbarnsmamma men det finns mer.
En riktig överlevare.
Starkare än de flesta jag vet.