Att vilja försvinna, om så bara för en stund, ut ur familjelivet in i en egen bubbla där endast det man längtar mest efter just då finns. Lugn, sol, bad, vänner, en god bok, sömn..
Detta har jag förstått är helt naturligt att känna. En terapeut satte ord på det åt mig och medddelade utan pardon att det är SÅ många föräldrar som stundtals får panik, inte vill vara med, får svårt att andas, av kraven som kommer med föräldraskapet.
Det är ok.
Bok som låg på hotellets nattduksbord. Talande titel.
Jag tränar mig i att bortse från de borden som kommer med mamma-rollen, intalar mig att maken tar ansvar för sina behov och kommunicerar(!) dem med mig, barnen har det bra och att en lite mindre missnöjd alt mer nöjd mamma är bättre för barnen i slutänden.
Tränar mig. Samvetet slår till regelbundet men inte med samma kraft som första, andra, tredje gången jag gjorde något val för just mig.
Bokade t ex hotell i sista minuten denna svärmors-besöksresa. Istället för dåligt samvete över att svärmor sover dåligt på soffan och sömnstörningar av ropande små, som läggs utanpå ansträngningen det tar att RESA, valde jag mig.
Mitt bästa.
Inatt är planen att dottern sover med mig, en natt själv en natt med ett barn. Värderar min hälsa och relation barn-mig högt. Win Win.
Bokade badkar så dottern kommer få mysa (bara dusch hemma) i karet före kvälla.
Vad gör du för bara dig?
Utan hänsyn till andra.
skriven
Jo då, jag känner igen vartenda ord. Vet inte hur många gånger under min sjukdomstid jag sagt att jag inte är gjord för att vara mamma, jag orkar helt enkelt inte. Har även sagt till min man att han borde skaffa en annan fru, en som orkar göra saker. Måste ta mer hand om mig själv...